S

Morbror Anders har fyllt 50 år. I mina yngre dagar var han mest den där jobbiga morbrodern som aldrig tvekade för en stunds förnedrande genom att upprepa sitt smeknamn på mig. "Sanna-panna-snubbelfot". Jag stukade fötterna ofta på den tiden. Mina ledband var uttöjda och ostabila. Därav smeknamnet.

Nu har alltså denna Ernst-liknande släkting och filur fyllt hela femtio år. Detta firades med en trädgårdsfest i det underbara vädret - kuling och regn som nästan slet sönder tälten. Men vi hade det trevligt. Morfar var lika hungrig som vanligt, och slutade aldrig att påpeka detta - och planera hur han skulle smita före i kön till maten - för de närmsta gästerna av alla 70 (vi hamnade bredvid honom, och fick förklara för de lite skygga bordskamraterna att han alltid gör såhär!). Jag och Elina gick som vanligt minst två omgångar för att fylla upp våra tallrikar med allt gott som Anders fru lagat (ska inte heller glömma att Augustin varit kökspersonal under hela två dagar med ca 10 timmars arbete/dag..). Det var allt vad havet har att erbjuda; lax, kräftor, krabbor, räkor - och massa annan utsökt mat. Till det svepte flick-kusinerna vin och fick konstaterat att Mysan började bli för gammal för dessa festligheter i form av att inta alkohol i hög hastighet.

 Mysan och Janne

Anders syskon med respektive, plus bror min, Elina och jag, hade förberett ett litet nummer bland alla andra sånger dedikerade till Anders - och tre (!!) låtar med magdans - som ÄGDE festen. Det var den berömda Längvikska snoppvisan om tre blottare med sina tre otroligt stora snoppar. (Varför är det ALLTID Längviks som har de sjukaste idéerna?!?!) Det blev som sagt succé, minst sagt då två gubbar blev avundsjuka och tyckte att det var låg humor (deras uppträdande var hyfsat bra..)!

Vi drog igång dansgolvet, och precis innan bandet slutade spela fick Anders en gitarr.



En "liten" sak som framkallade mer vätska i födelsedagsbarnets ögon än tidigare och en smärre chock. Kvällens mest klockrena kommentar:

Olle (kusin som betalade gitarren): "Akta Anders, den är dyr!"

Anders: "Den är dyr, men den är MIN!"

Därefter plockade Anders upp den och var lite mer försiktig.

 Ninni och mamma

Annars händer det inte så mycket just nu. Jobbet tar upp större delen av dygnet, antingen genom att spendera tid där eller genom att tänka på det. ICA lämnar aldrig tankarna ifred! Men det känns bra, det går bra och det är faktiskt inte så tråkigt att gå upp på mornarna. Speciellt inte när tankarna går till den stora checken i slutet av nästa månad. IKEA nästa! Den största svårigheten är att skilja på Elin B, Elin E och Elin V. Men jag börjar lära mig nu.

Har varit på Mingel två gånger sedan hemkomsten. Jag förstår inte hur jag kunnat hålla mig från det stället så länge. Ikväll var andra gången, och det är bra mycket roligare när man är onykter fick jag konstaterat. Jocke bjöd på shots, min var den starkaste på länge. Tur att jag bara skulle köra hem till Vallda! (Nu till en klurig ledtråd: Vilken dryck är den starkaste? Svar: Vatten - kan till och med bära stora skepp på havet!)

Okej, slutfunderat.

I helgen blir det Halmstad med Nenne, Lindis och Åsa. Ska träffa EM-gänget och Danne! Håkan spelar gratis i en park.

P.S. Emmelie har förfestat med Markoolio hela kvällen. Fick ett MMS. Tror att hon trivs på Gotland! D.S.

Anledningen till mitt ganska oväntade blogg-uppehåll är att härom natten åskade det nåt rejält, och blixten kickade aset av vårt modem. Inget Internet eller tv-tittande med andra ord. Ett nytt är beställt, kommer i nästa vecka! Det tär, men det är ingenting som jag inte klarar av!

Detta avbrott från tv-världen resulterade i två hyrfilmer från ICA Kvantum, personalrabatten väl utnyttjad - 19 kronor/dygn. Tillsammans med bror min såg jag The Heartbreak kid. Efter att han lämnat mig för sina vänner såg jag A cup of Love, och grät mig genom halva filmen. Då jag trodde att jag samlat mig ringde jag till Patrik, mest för att säga - lite sentimentalt - att han skulle ta hand om sig själv och aldrig lämna mig m.m. Det visade sig att jag inte hade samlat mig tillräckligt. Jag vet inte riktigt hur mycket Patrik förstod av samtalet, eftersom det mest bestod av gråt och skratt (åt mig själv för att jag grät). När han lovade att höra av sig lite senare ringde jag till Emmelie. Samma procedur där, hon skrattade, sa att jag var knäpp och ville sätta på högtalartelefonen för att låta sina vänner lyssna på sin knäppa, gråtande vän...

Det var en känslomässig dag för mig. Min reaktion kan förklaras med anledningen att jag jobbat hårda pass i över en vecka, med för lite och dålig sömn. Jag satte mig på balkongen med gitarren - jobbar på det där med att bli proffs - och spelade lite. Skrev en låt. Två rådjur sprang precis nedanför huset. De jagade varandra, och stannade upp ibland för att lyssna på de höga tonerna från trubaduren. Jag kände mig som ett med naturen. Not. Men det var vackert.

Just nu sitter jag på samma balkong. Solen skiner mellan de halvgrå molnen. Nedanför huset på gatan hörs de harmoniska ljuden från hästskor mot asfalt. Gud vad jag saknar det. Det var det lätt bästa stället att tänka klart på. I sadeln på Pandy. Hon höll takten och jag sjöng. Hennes öron lyssnade bakåt ibland, men jag antar att hon själv gick i sina egna tankar. ("Mmm. Morötter. Åh, det grässtråt ser gott ut. Undrar om jag kan nå det utan att hon märker nåt. Yes!")

Nu kom hästskorna ur takt. Antagligen på grund av barnen som leker vid huset bredvid. De som stannade upp i sin lek och stirrade på mig när jag kom joggandes förbi dem för en stund sedan, efter en tur runt golfbanan (utan att stanna!). Knallröd i ansiktet - vad annars? - och med svetten rinnande nedför mina kinder. Svett istället för tårar den här gången.

Jag tror att alla behöver ha en sån där jobbigt känslig dag. Det behöver inte hända någonting speciellt, men man plockar bort åtminstone en sten från sin hög i hjärtat, som gör att det blir lite lättare att andas igen.

Därför: Se A cup of Love. Den är bättre än Love Actually och The Holiday - tillsammans!