S

Igår efter jobbet och middag promenerade jag och mamma Längvik bort till golfbanan. Det var första gången i år för min del som jag ens höll i en golfklubba. Förra året gick jag ut en gång på riktigt - på korthålsbanan. Det där med att hålla psyket uppe under 18 riktiga hål finns nog inte för mig. Nåväl. Vi började med att slå en halv hink bollar var på driving ranchen. Första bollen, pitch, klockrent, spikrakt fram 70 meter med en hög båge. Om perfektion ska få en beskrivning var det just detta slaget. Eller de andra ca 20 slagen av 25 möjliga. Som om jag aldrig gjort någonting annat.
Fotnot: Mitt medlemsskap ligger vilande från och med i år. Vill jag spela på banan måste jag betala.




Det kanske inte är alla som vet om det, men som liten hade jag borrelia.
På vägen hem efter vår träning bestämde vi oss för att spela hål två på stora banan. Mamma slog ut bra, landade mitt på fairway. Jag slog ett klockrent slag från röd tee, spikrakt ut i skogen. (Ska påpekas att mor min ändrade min siktning en gång innan utslaget!) Kära mor ville hemskt gärna ha tillbaka sin boll och skickade mig på upptäcksfärd. Jag hittade aldrig hennes boll, men tillbaka fick jag fem andra bollar och fyra fästingar som satt på mina bralls. Väl hemma hittade jag en femte liten rackare som kröp på mitt ben. Henne spolade jag ner i toaletten, i hopp om att jag en vacker dag ska utrota hela världens fästigsläkte. Min dröm är att de ska bli utrotningshotade, och jag ska bränna upp de sista. Kanske på bål?
"Död åt Topsie! Död åt Wulf! Död åt alla fästingar!!!"