S

... sometimes you're not.
Anna Ternheim.

Jag hade två helt underbara dagar med Patrik. Om det skulle finnas någonting sådant som att "ta igen allt gos man missat", skulle vi definitivt ha gjort det. Men det går inte.
Onsdagen gick, som även går att utläsa i föregående blogginlägg, så otroligt långsamt! Dagen segade sig fram, för första gången sedan jag kom hit! Annars går dagarna i ett enda svep, och man hinner inte med ens hälften av det man vill eller behöver.
De två dagarna Patrik var här gick i Pite-tempo - gånger tre. Vi hängde på kåren, jag fotade, Patrik posade, vi åt god mat - svart pasta som såg ut som lakritssnören med laxpasta och pizza och glass och godis - och vi gosade. De gångerna jag var tvungen att lämna honom för en liten stund - som en två timmar lång föreläsning eller toabesök - kändes som en evighet. Tankarna dök ibland upp mitt i allt intensiv-mys att min, vår, situation kan vara den otrevligaste någonsin. Ett känslovrak som man är kom en stor tjock klump flygandes till halsen och tryckte på luftvägarna. Men lika snabbt som den kom, motade jag iväg den till senare. När jag hade tid. När han inte var kvar. Typ fredag sen kväll. Tillsammans med mina vänner; Minna och vinet. David var också med. Jag spelade den där låten som jag skrev en sen sommarkväll i solnedgången på min balkong hemma i Vallda. Minna älskar den. Hon fick mig - utan att kanske tjata sådär överdrivet mycket - att spela in den på Patriks mobilsvar. Hm, vet inte om det var den bästa idén. Fingrarna får en tjocknadskänsla när alkoholen rinner genom blodet.. Det KAN inte ha låtit bra. Inte någonstans. Det visade sig att Patrik ville höra den live. Det förstår jag. Men jag vet inte om jag vågar..