Hemska, hemska, hemska sjukdom!
Ja, usch!
Jag vaknade vid ett på natten mellan tisdag och onsdag av att jag mådde illa. Jag låg och kved en liten stund innan jag inte längre kunde hålla mig, och rusade upp på toaletten. Tacosen ville inte vara i min mage en sekund till..
Sedan började en lång natts toabesök. Jag vandrade som en zoombie mellan sängen och toan i två timmar, med allt kortare intervaller ju längre tiden gick. Magen hade inte mycket att hosta upp tillslut, så röda blodklumpar landade i toalettstolen efter ett tag. Då blev jag rädd.
Patrik ringde ambulansen, under tiden som min kropp fick en chock av utmattning och ville dö. Jag var äckligt nära på att svimma, men la mig ner på golvet. Ambulanskillarna hjälpte mig ner för trappan till båren, jag höll på att spy igen, de tog in mig i ambulansen, jag höll på att spy igen, jag åkte ambulans, jag höll på att spy igen, osv.
Jag fick inte komma in så långt i sjukhuset, en sjuk"syster" pratade med mig på håll, en doktor pratade med mig på håll, och allt jag ville göra var att vända magen ut-och-in för att skrapa av vad det nu var som retade magen. Doktorn lämnade oss med ett "vi kommer att skicka hem dig så snabbt som möjligt", efter att ha klämt på min mage och satt igång mina kräkningar igen. Tack för den!
Sjukhustoan fick sig ett sista besök innan vi gick ut i den närmare -20 grader kalla natten. Klockan hade hunnit bli halv sex när taxin kom och hämtade oss. Jag somnade på badrumsgolvet, för att vid 9-tiden vakna och konstatera att min rygg var skev, och att jag nog inte kommer att spy mer.
Hela onsdagen låg jag ner. Patrik, min ängel och riddare, tog hand om mig bättre än en mamma tar hand om sitt barn. Det enda jag kunde få i mig var vatten och fyra Piggelin, på hela dagen. Patrik hade gjort soppa som jag tog en sked av, och lagt fram brödrosten och kritvita mackor. Jag vill aldrig må dåligt igen!
Torsdagen spenderades i soffan, och jag fick i mig tre mackor, Piggelin (min nya drog), och några pannkakor.
Jag gick ner två och ett halvt kilo. Som jag säkerligen fått tillbaka nu.
Gårdagen bestod av filmande, redigerande, SMASK-fixande med mina två livvakter (Patrik och David), myshäng hos Elli, rockmusikerkonsert i black boxen, fyllechaufför och filmkväll med Patrik. Jag somnade gott.
Idag har jag kollat in när SMASK-orkestern repade våran låt, redigerat, ätit pizza med Sara och gjort en hemtentafråga. Nu har jag bara en kvar, och ska försöka göra den imorgon, efter redigering och orkestercheck.
Nu - sova. Sen - Elli och melodifestivalen. Kanske ta ett glas vin. Kanske ut. Det lutar åt det i alla fall.
Simma lugnt, och ät mycket vitpepparkorn!
Jag vaknade vid ett på natten mellan tisdag och onsdag av att jag mådde illa. Jag låg och kved en liten stund innan jag inte längre kunde hålla mig, och rusade upp på toaletten. Tacosen ville inte vara i min mage en sekund till..
Sedan började en lång natts toabesök. Jag vandrade som en zoombie mellan sängen och toan i två timmar, med allt kortare intervaller ju längre tiden gick. Magen hade inte mycket att hosta upp tillslut, så röda blodklumpar landade i toalettstolen efter ett tag. Då blev jag rädd.
Patrik ringde ambulansen, under tiden som min kropp fick en chock av utmattning och ville dö. Jag var äckligt nära på att svimma, men la mig ner på golvet. Ambulanskillarna hjälpte mig ner för trappan till båren, jag höll på att spy igen, de tog in mig i ambulansen, jag höll på att spy igen, jag åkte ambulans, jag höll på att spy igen, osv.
Jag fick inte komma in så långt i sjukhuset, en sjuk"syster" pratade med mig på håll, en doktor pratade med mig på håll, och allt jag ville göra var att vända magen ut-och-in för att skrapa av vad det nu var som retade magen. Doktorn lämnade oss med ett "vi kommer att skicka hem dig så snabbt som möjligt", efter att ha klämt på min mage och satt igång mina kräkningar igen. Tack för den!
Sjukhustoan fick sig ett sista besök innan vi gick ut i den närmare -20 grader kalla natten. Klockan hade hunnit bli halv sex när taxin kom och hämtade oss. Jag somnade på badrumsgolvet, för att vid 9-tiden vakna och konstatera att min rygg var skev, och att jag nog inte kommer att spy mer.
Hela onsdagen låg jag ner. Patrik, min ängel och riddare, tog hand om mig bättre än en mamma tar hand om sitt barn. Det enda jag kunde få i mig var vatten och fyra Piggelin, på hela dagen. Patrik hade gjort soppa som jag tog en sked av, och lagt fram brödrosten och kritvita mackor. Jag vill aldrig må dåligt igen!
Torsdagen spenderades i soffan, och jag fick i mig tre mackor, Piggelin (min nya drog), och några pannkakor.
Jag gick ner två och ett halvt kilo. Som jag säkerligen fått tillbaka nu.
Gårdagen bestod av filmande, redigerande, SMASK-fixande med mina två livvakter (Patrik och David), myshäng hos Elli, rockmusikerkonsert i black boxen, fyllechaufför och filmkväll med Patrik. Jag somnade gott.
Idag har jag kollat in när SMASK-orkestern repade våran låt, redigerat, ätit pizza med Sara och gjort en hemtentafråga. Nu har jag bara en kvar, och ska försöka göra den imorgon, efter redigering och orkestercheck.
Nu - sova. Sen - Elli och melodifestivalen. Kanske ta ett glas vin. Kanske ut. Det lutar åt det i alla fall.
Simma lugnt, och ät mycket vitpepparkorn!
Kommentarer
Postat av: Mamma Längvik
Stackars, stackars, stackars lilla loppa! Tur att Patrik finns där och tar hand om dej
:-)
Låter som du har fullt upp ananrs... hoppas det ska bli skönt att åka söderut till påsk och få lite "kos å klem" från oss här hemma!
Puss puss puss
Trackback
