S

Shit! Imorgon vid den här tiden sitter jag på Arlanda, i väntan på att få kliva på den sista etappen innan den välbekanta hemma-lukten kastar in mig i "verkligheten" igen.
Studentlivet känns som ett läger. Man träffar nya vänner. Man festar. Man skrattar. Ett långt läger. Som nu tar en paus på tre månader. Juni, juli, augusti. Inget mer Ankars, ingen mer kår, inga mer Pite-vänner (det får vi inte hoppas på, men som det ser ut just nu..) och inga mer långa skoldagar där tiden tickar i takt med väntan på någonting gott. Det senare är självklart skönt att ta en paus från, men även under dessa långa trista dagarna kommer man närmare sina vänner.

Varför är det alltid så att man hittar nya vänner, eller kommer gamla närmre, under slutet av en speciell tid? Jag minns det sista året på gymnasiet, då - endast under några få veckor - stora delar av min närmsta bekantskapskrets visade sitt rätta jag, och jag bytte ut mina vänner som om jag slängde mina kort i högen för att få nya med en gång. Till och med på självaste studentdagen kom jag närmare en person i klassen, som gjorde att jag aldrig ville lämna den tiden.
Nu har mitt första år avverkats här på LTU i Piteå, och jag vet med säkerhet att några i klassen som jag studerat med, festat med, umgåtts med kommer att sluta. Kanske ses vi aldrig igen? Återigen, förhoppningsvis inte. För även om man kanske inte står så nära varandra, har man ändå utbytt erfarenheter och satt spår hos varandra.

Satt hemma hos Emmelie och förde en liten diskussion samtidigt som jag åt upp hennes rester. Vi kom fram till att vi inte vill åka härifrån riktigt än...





Tentan imorgon får gå som den går. Nu ska jag packa min väska. Vad tar man med sig hem för tre månader?