Har Bambi lärt sig åka skridskor?
En blick. Ett samtal. Några kvällar tillsammans. Sen är jag fast. Utan att ens tänka mig för är jag fast. Varenda gång. Sen går det en liten tid, innan känslorna och tankarna hinner ikapp mitt agerande. Så går det utför. Huvudstupa. Utan att ens behöva kämpa, utan att få spela en match. Mitt motstånd lämnar själv walk-over, ger mig segern, och motståndarklubbarna slås ihop utan minsta eftertanke.
Jag tror att det handlar om bekräftelse. Mitt beroende. Mitt beroende av att känna sig uppskattad för den jag är, för hur jag ser ut och vad jag gör. Ett beroende som ofta har kastat mig in i förhållanden. Gång på gång gör jag om samma misstag. Jag känner mig inte för. Jag tänker inte. Jag bara gör. Det är som en rädsla hos mig. En rädsla att bli gammal ensam. Att jag aldrig kommer att finna den där lagkamraten, att aldrig få höra att man är ett radarpar. Att jag kommer att sitta ensam när jag är 70, utan varken barn eller barnbarn.
Efter en sommar av misstag, misstag och åter misstag, lämnade jag min hemort för att studera ? och få en paus i mitt agerande. Fan va skönt, tänkte jag.
Väl framme hade jag bestämt mig för att det enda som skulle uppta mina tankegångar var studierna. Efter några veckor var jag där igen. Fast. Men den här gången var det inte som vanligt. Jag skyndade inte utan att tänka. Den här gången tänkte jag mig för. Jag kände mig för. Jag orkade inte längre med nya förhållanden som jag skulle halka in i, som det lilla rådjuret halkar runt på isen. Det var min enda tanke. Jag ville inte ha ett enkelt försnack till dess att matchen började. Jag ville ha långa diskussioner innan domaren blåste igång matchen. Och visst fick jag det. Jag kämpade, och kämpade, och kämpade. I periodpaus mellan andra och tredje perioden låg jag under med 0-2. Efter rådgivning och pepptalk i omklädningsrummet med mina lagspelare var jag nära att lämna walk-over. Jag hade tröjan över huvudet och var på väg in i duschen, då en ny röst hördes i rummet. En röst i mitt huvud. Tredje gången gillt, sa den. Så jag tog på mig matchtröjan igen, och tog mig ut till tredje perioden. Det ledde till vinst, en vinst som ökar varje dag.
Det har gått över fyra månader sen domaren blåste av period tre och därmed hela matchen, och eftersnacket har varit igång sen dess. Förhoppningsvis fortsätter det ett bra tag till. För första gången känns det som att jag kan vänta ett bra tag tills jag tar mig ut på isen igen.
Sanna Längvik
Jag tror att det handlar om bekräftelse. Mitt beroende. Mitt beroende av att känna sig uppskattad för den jag är, för hur jag ser ut och vad jag gör. Ett beroende som ofta har kastat mig in i förhållanden. Gång på gång gör jag om samma misstag. Jag känner mig inte för. Jag tänker inte. Jag bara gör. Det är som en rädsla hos mig. En rädsla att bli gammal ensam. Att jag aldrig kommer att finna den där lagkamraten, att aldrig få höra att man är ett radarpar. Att jag kommer att sitta ensam när jag är 70, utan varken barn eller barnbarn.
Efter en sommar av misstag, misstag och åter misstag, lämnade jag min hemort för att studera ? och få en paus i mitt agerande. Fan va skönt, tänkte jag.
Väl framme hade jag bestämt mig för att det enda som skulle uppta mina tankegångar var studierna. Efter några veckor var jag där igen. Fast. Men den här gången var det inte som vanligt. Jag skyndade inte utan att tänka. Den här gången tänkte jag mig för. Jag kände mig för. Jag orkade inte längre med nya förhållanden som jag skulle halka in i, som det lilla rådjuret halkar runt på isen. Det var min enda tanke. Jag ville inte ha ett enkelt försnack till dess att matchen började. Jag ville ha långa diskussioner innan domaren blåste igång matchen. Och visst fick jag det. Jag kämpade, och kämpade, och kämpade. I periodpaus mellan andra och tredje perioden låg jag under med 0-2. Efter rådgivning och pepptalk i omklädningsrummet med mina lagspelare var jag nära att lämna walk-over. Jag hade tröjan över huvudet och var på väg in i duschen, då en ny röst hördes i rummet. En röst i mitt huvud. Tredje gången gillt, sa den. Så jag tog på mig matchtröjan igen, och tog mig ut till tredje perioden. Det ledde till vinst, en vinst som ökar varje dag.
Det har gått över fyra månader sen domaren blåste av period tre och därmed hela matchen, och eftersnacket har varit igång sen dess. Förhoppningsvis fortsätter det ett bra tag till. För första gången känns det som att jag kan vänta ett bra tag tills jag tar mig ut på isen igen.
Sanna Längvik
Kommentarer
Postat av: Ebba
Va bra du skriver Sanna!! Det e verkligen kul att läsa din blogg:)
Postat av: Minna
Gillar den krönikan!
Trackback
