S

Dagen började med att jag matade Leo, som levde i ett ovanligt grumligt vatten. "Måste byta det när jag kommer hem från skolan", tänkte jag och traskade iväg.
Skolan var seg, segare, segast! Vi hade en föreläsning med författaren av kursboken "Yttrandefrihet och tryckfrihet". Sjukt intressant och nödvändigt att veta, men en tråkigare person att lyssna till får man leta länge efter!
När klockan klämtade 16 gick jag och Sara till radio där vi redigerade några inslag till morgondagens sändning av SoS - ska vi hångla?. Vi satt en timma innan vi gick hem för att fylla på våran energi i form av middag.
Väl hemma talades vi vid över det kära MSN och bestämde att Sara skulle laga sin mat här hos mig - det är trots allt jag som har potatisskalaren!
Medan jag väntade på henne kollade jag upp mot Leo och tänkte att jag kanske skulle passa på att byta vatten.. CHOCK! Vart var Leo? Jag ställde mig upp för att se bättre om han var uppe vid ytan som han brukar vara.. Och visst var han det - UPPBLÅST, SNEDSTÄLLNING OCH STEL!!! Han var DÖD!!!!!
Jag ringde Emmelie i panik!! Tårarna rullade nerför mina kinder samtidigt som jag skrattade och tjöt av chocken! En simpel guldfisk klarar jag inte ens av att ta hand om - hur ska jag kunna klara mig i livet?! Emmelie hörde paniken i min röst och lovade att infinna sig i min lägenhet två minuter senare! Sara hann komma hem till mig och började skrika likadant hon! Panik!! Tårarna sprutade vid det här laget! En guldfisk!! Och inte vilken guldfisk som helst - det var min LEO!!!! (Människor gråter för mindre, jag lovar! Jag är inte alls fjantig!!)

Sara skulle promt börja laga mat i mitt för en gång skull ostädade kök.. Så jag ställde mig och diskade. Emmelie landade och gick in till Leo med en gång. Efter några sekunder hör man ett skrik från skrivbordet!
"LEO LEVER!! HAN ANDAS!!"
Chocken bröts av panik! Lever han? Hur fan då? Han andades inte när jag kollade!!??
Emmelie hade rört skålen lite fram och tillbaka, och livstecknet var ett faktum! Han andades häftigt, och låg nästan upp och ner vid ytan nu!
Jag sprang in till honom, bar ut skålen till köket, hällde fräscht vatten i en tillbringare (väl lagad med eltejp - tack pappa! Igen!), la i Leo där, slängde ner syretabletter och mat. Han började tugga, fortfarande stel som en pinne och sned. Emmelie höll honom upprätt och puttade ner honom mot botten ibland... Jag stod helt oförstående mitt emot och bara såg på denna lilla, men ack så älskvärda, varelse som kämpade för sitt liv.

Skålen fick nytt vatten, syretabletter och mat. Leo frisknade till på en halvtimme - utan dropp!
Säga vad man vill om guldfiskar, men de är änna riktiga kämpar!

Om inte Emmelie hade varit så uppmärksam hade Leo antagligen legat i en snödriva (precis som Bellas fisk gör) vid det här laget! Så tack Emmelie! Du är den bästa!

Sara, du är också bäst - men i helt andra situationer.. Guldfiskar kanske inte är din starka sida! ;)


Nu simmar Leo runt i sin rena skål. Han spenderar natten tillsammans med sin bästa vän, Benke, som sover över. Det hade varit hemskt att låta Leo gå igenom sin första natt tillbaka i livet helt själv..

Emmelie hann ta kort på Leo i sitt döda tillstånd, får se om hon lägger upp bilden på sin blogg när hon uppdaterar nästa gång.. Länk: http://emno.blogg.se/


Puh, en sjukt slutkörd Sanna, som har lärt sig en läxa (Ta aldrig NÅGON för givet, inte ens din guldfisk!), bloggar ut..

Just det ja, nu är jag på trygg mark igen! Tryggare än någonsin!